Renoveringen av Nationalmuseum

Till projektet

Renoveringen av Nationalmuseum i korthet:

Projektnamn: Renoveringen av Nationalmuseum
Byggherre: Statens fastighetsverk.
Byggentreprenör: Skanska Sverige.
Hyresgäst: Nationalmuseum.
Bygg- och installationsledning: Cowi Projektbyrån.
Projektledning: Statens fastighetsverk, Cowi Projektbyrån.
Antikvarisk medverkande: AIX.
Projekteringsledare: Sweco Management.
Miljösamordnare: Bkind Konsult.
Energisamordnare: Bengt Dahlgren Stockholm.
Konservator: Stockholms Målerikonservering.
Arkitekt: Wingårdhs Arkitekter i samarbete med Erik Wikerstål.
Landskapsarkitekt: AJ Landskap.
Konstruktör: Sweco Structures.
VVS-konsult: Bengt Dahlgren Stockholm.
El-konsult: HJR Projektel.
Entreprenadform: Generalentreprenad.
Ersättningsform: Löpande räkning med fast del.
Total projektkostnad: 1,2 miljarder kronor.

25 oktober, 2018

Rustad högborg för nationalskatter

Nationalmuseum hade inte renoverats genomgripande på 148 år när det stängdes för fem år sedan. Sedan dess har alltifrån mycket försiktig konservering till omfattande sprängningar under museet pågått. I oktober öppnar museet för allmänheten igen. Nu nomineras miljardprojektet till Årets Bygge 2019.

Att det är bråda tider på Nationalmuseum råder det inga tvivel om. Den 13 oktober återinviger kungaparet byggnaden och portarna öppnas för allmänheten. Magnus Olausson är chef för samlingarna på Nationalmuseum. Han stannar upp en kort stund i den nyrenoverade skulpturgården för att berätta. Största prioritet inför renoveringen för museiverksamhetens del var att komma till rätta med inomhusklimatet.
– Klimatet fungerade inte bra och det var bara det översta planet som var klimatiserat. Nu när hela byggnaden är klimatiserad förändrar det sättet som vi kan visa konst på. Till exempel så kan vi ställa ut olika material tillsammans och visa hela tidsperioder. Tidigare behövde vi oftare dela upp konst och konsthantverk till exempel, säger Magnus Olausson.

Att kunna visa mer konst var också en övergripande målsättning från museets sida. Magnus Olausson upplyser att Nationalmuseum har lika många föremål i sin samling som Louvren i Paris. 700 000 föremål närmare bestämt. Det mesta förvaras i magasin utanför museet.

– Tidigare kunde vi visa 1700 föremål men nu kommer vi att ha kapacitet att visa tre gånger så mycket konst. De publika utrymmena har ökat väsentligt. Vinnarna på det är besökarna, säger han.

Det var i slutet av 2017 som Statens fastighetsverk (SFV) gav hyresgästen Nationalmuseum tillträde efter att ha haft en generalentreprenad i samverkan med entreprenören Skanska. Nationalmuseum har sedan dess arbetat cirka ett år med installationer och utställningar. Att slå vakt om de kulturhistoriska värdena samtidigt som man skapade en toppmodern byggnad har varit den huvudsakliga målsättningen. Museet stängde redan 2013 men det tog till att börja med drygt ett år innan all konst som förvarades därinne hade transporterats ut på ett säkert sätt och diverse förberedelsearbeten var klara. 2014 kom Skanska in i byggnaden och projektchefen Fredrik Johansson börjar med att berätta om utmaningarna i källaren.

– Grunden var visserligen i gott skick för hela huset står på berg och det var inga sättningar att tala om i byggnaden. Men eftersom vi skulle utöka med bland annat personal- och teknikutrymmen i källarplanet behövde vi spränga och det är såklart känsligt i en sån här byggnad. Carl Larssons fresker är bara något av allt det som var känsligt för vibrationer högre upp i huset, berättar han.

Det blev till att spränga med små salvor och vajersåg användes för att minska vibrationerna in mot stommen. För att inte underminera byggnaden har bergbult borrats in. Minidumprar användes för att få ut schaktmassorna och det ställdes höga krav på säkerheten och logistiken.

– Det såg ut som en gruva här och vi räknar till att våra minidumpers körde upp till 25 000 vändor. Det krävdes en strikt planering för hur de fick köra i och med att vi behövde göra andra typer av jobb parallellt i samma trånga utrymme, säger Fredrik Johansson.

Kostnadsramen för renoveringen var satt till drygt 1,1 miljarder kronor men staten har under projekttiden fått lov att skjuta till extrapengar. En av anledningarna till det är att de nyss nämnda arbetena nere i källaren drog ut på tiden tre månader längre än beräknat. Det var trångt och svårt att få ut massorna vilket stoppade upp andra arbeten, berättar Cecilia Brännvall, projektchef på SFV.

Även i de två ljusgårdarna på entréplanet har stora förändringar gjorts. I den ena revs en hörsal och i den andra där det förut var en nedsänkt restaurang höjdes golvet upp. Även här krävdes sprängning och schaktning för att skapa nedsänkta utrymmen för teknik under golvet samt förstärkningsarbeten för att golven skulle klara de tunga marmorskulpturerna. Samtidigt som tunga anläggningsjobb pågick i de nedre planen jobbade konservatorer med pensel några våningar upp. Ett annat avancerat moment som projektgruppen gärna lyfter fram är takkonstruktionen av glas i ljusgårdarna.

– Det tidigare taket var i första hand ett väderskydd och en ljudabsorbent hade monterats i efterhand. I det nya taket har glaset sammanfogats på ett sådant sätt att det i sig påverkar akustiken och dämpar i ljusgården under, säger Helena Thomann, biträdande projektchef på SFV.

Stålstommen till de två glastaken, som har ett intrikat triangelmönster, tillverkades i Hudiksvall där smideskonstruktionen byggdes upp i full storlek på 18,5 gånger 18,5 meter. Den transporterades sedan på båt ända fram till Nationalmuseum och lyftes på plats i ett stycke. 25 ton kom på plats med hjälp av en kran och stor precision. Den felmarginal som tilläts på de 18,5 metrarna var endast 1,5 centimeter för att allt skulle passa.

– Vi har jobbat med riskbedömningar graderade i olika nivåer i alla moment. I fallet med taket bedömde vi risken som hög i och med att det var så avancerat och därför gjorde vi en ”mock-up” på nio kvadratmeter av taket som vi skickade till Tyskland för tester. Där provades bland annat tätheten. Vi granskade hur glaselementen skulle sättas ihop på rätt sätt med gummipackningar och ett dräneringssystem som ska förhindra att vatten läcker in, säger Jan Johansson, byggledare från Cowi.

Att jobba med risker har funnits med genomgående i projektet. Riskerna har både varit kopplade till arbetsmiljön men också till andra moment.

– De har till exempel gällt tekniska lösningar där bland annat glastak, sprängning och spontning har bedömts som särskilt svåra. Men det har även gällt hur vi ska se till att konsulterna har rätt bemanning, vad vi gör om till exempel en nyckelperson i projektet slutar och hur vi säkrar beslutsvägarna så att ingen information faller mellan stolarna. Allt sådant har vi bedömt och graderat i projektledningen, berättar Cecilia Brännvall, projektchef på SFV.

Den snart 150 år gamla byggnaden bjöd på en del överraskningar allteftersom. Eftersom det tog 15 år att bygga Nationalmuseum var många olika bygglag inblandade och det innebar att det fanns olika byggtekniska lösningar när nutidens hantverkare började komma in ”under ytan”.

– Vi har öppnat och tittat i olika delar och det ser inte likadant ut överallt. Det har också påverkat hur vi har kunnat få plats med alla installationer, säger Helena Thomann.

Att skapa plats för nya teknikrum och klimatlösningar har varit en viktig del i renoveringen. Ungefär 5 300 kubikmeter olika utrymmen har tagits i anspråk för installationer. Volymen motsvarar 52 stycken stadsbussar, enligt SFV. Samtidigt fanns stora krav på att dölja installationerna, vilket ledde till innovativa lösningar.

– Vi brukar ha ventilationskanaler i taken men här har vi lagt dem i golven istället. Ventilationsdon och sprinklers är gömda i takrosetterna i salen under. Det är en nästan osynlig lösning som verkligen har värkt fram, berättar Cecilia Brännvall.

Både golv och tak byggdes upp i skala 1:1 för tester innan slutgiltigt beslut fattades om vad som fungerade bäst.

– Fönsterlösningen projade vi fyra gånger, vi kunde inte återanvända de gamla, berättar Jan Johansson.

Att kunna få se konsten i dagsljus kommer att bli en ny upplevelse för museets besökare. För 150 år sedan var det visserligen också möjligt i och med alla de stora fönster som var en förutsättning i en tid då museet saknade elektricitet. Fönsterna har satts igen i takt med kunskapen om hur skadligt ljuset är för konsten.

– De nya är väldigt avancerade. De innehåller ett UV-filter som är särskilt utprovat för att dagsljuset ska brytas i rätt nyans så att det inte påverkar färgåtergivningen i konsten, förklarar Cecilia Brännvall.

300 befintliga fönster har renoverats i en fönsterverkstad på plats. Det har tagit två hantverkare två års heltidsarbete att färdigställa dem.

– Fönstertillverkare, snickare och stenkonservatorer har varit våra egna anställda, alla andra hantverkare har varit underentreprenörer som vi har hyrt in, säger Victor Verboog, arbetschef på Skanska.

Han fortsätter:

– Hantverkarna som vi har anställt har varit något extra. De har brunnit för att få jobba här. Men det har även krävts tålamod av dem och viljan att diskutera fram nya lösningar och göra om det som inte har fungerat på nytt.

Som mest fanns cirka 280 yrkesarbetare på plats och 60 tjänstemän och konsulter. Det goda samarbetet lyfts fram av både beställare och entreprenör. Projektet har varit en generalentreprenad i samverkan med både en rörlig del och fast pris på bland annat organisation och vinst.

– Vi har koncentrerat oss på att hjälpas åt redan från start och haft ett projektkontor tillsammans på museet. Även konsulterna har suttit här i viss omfattning, säger Skanskas Fredrik Johansson.

Ett samverkansforum har träffats en gång i månaden sedan 2014 och tagit upp alla specifika utmaningar.

– Vi har även haft en målbild där det har varit viktigt att alla i projektet känner stolthet. Bland annat så har Nationalmuseum berättat om verksamheten för de anställda.

– Det har varit viktigt och gjort att alla yrkesarbetare förstått att de inte kan fara fram hur som helst. De har förstått varför vi är här och gör som vi gör, flikar Fredrik Johansson in.

Det finns mycket mer att nämna om allt som har försiggått på Nationalmuseum. Taket har fått ny kopparbeläggning och fasaden har tvättats och blästrats. Trasiga stenar har ersatts med sten från samma svenska kalkstensbrott som ursprungsstenarna. En helt ny fristående byggnad har kommit till bakom museet där all införsel av leveranser sker. Projektteamet återkommer ideligen till hur roligt projektet har varit, hur många specialiserade hantverkare som har deltagit och hur många nyskapande lösningar de tvingats hitta i stort och i smått.

– Det mesta i detta projekt har verkligen varit ”special av special”. Det har krävts särskild kompetens och nytänkande för det mesta, säger Helena Thomann från SFV.